Dagen kom, dagen när det som var inte längre är, när det som du vetat väcker dig med en örfil, skadar dig, skär ett sår som aldrig kommer att läkas, som ett sår du vetat att du kommer få. Dagen när gårdagen tillhör en annan era. När det som var, idag bara är minnen.
Min mormor, min Omma, var alltid en pojkflicka. Nog för att hon hade kjol, blus och ton med hårspray - hon var en pojkflicka. Hon var tjejen som hängde med killgänget när hon var liten, satsade på karriären när hon var äldre medan hon lät min morfar vara hemma, hon tyckte om att dricka öl framför TV-sporten. Du var som en son för henne. Hon tänkte ofta på dig och pratade mycket om dig även om er kontakt var dålig. Hon saknade dig. Hon älskade dig. För det är jag dig så tacksam. Du gjorde min Omma glad.
Ditt liv var rikt. Du levde det liv så många längtar efter. Seglade, såg, upplevde, satsade, var. Du levde. Du såg varje hav, varje världsdel. Men det blir en så knapp tröst när livet tar slut. När livet avslutas för tidigt. När verkligheten blir kall.
Sist vi sågs berättade du om hur Knut hade skjutsat dig på moped från Göteborg till Limmared. Vi skrattade och sade att du skulle göra det igen. Men tiden räckte inte. Den sista dagen kom.
Jag tror inte på farväl, jag tror inte på slut, jag tror inte att ett är slutar vara. Hemma har vi tänt ett ljus för dig, jag viskar inget farväl. Jag viskar ett tack.
För att det som var alltid är, tack Kai.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar